Lycka är att inte ha cancer?

Lycka är att inte ha cancer?

Jag vet. Det är bara några dagar sedan jag skrev om lycka… Och jag tänker inte ändra tema egentligen – men helt allvarligt. Hur jävla överjävligt är det inte med cancer!?!?! Min morbror gick bort för någon månad sedan. Jag fick veta det för några dagar sen. Cancer överallt, visade det sig. Han jobbade fortfarande (77 år till trots), och hann eller ville inte gå i pension. Jag tror och hoppas att just jobbet gjorde honom både lycklig och stark, in i det sista. Men han dog själv. Ingen vill dö själv.

Idag var jag på mammografi. Tydligen hade jag inte varit där sedan 2013, vilket fick dem att fundera på om det försvunnit bilder någonstans på vägen men nej. Jag hade ju inte gått. Jag hade inte tagit den unika chansen att få veta – och kunna åtgärda – eventuell bröstcancer. Jag tror jag är för rädd för att möta sånt där… Jag var på jobbet innan och hade möte, sedan minns jag varje steg. Varje detalj. Varje människa jag mötte på vägen till Bröstcentrum. Lukterna, smakerna, vinden, kylan… Någonstans tänkte jag att om det är nu jag ska få veta att jag har cancer så kommer jag minnas alltihop. Varför jag nu skulle vilja göra det…?

Pappa dog i cancer och jag har haft flera riktigt/ruskigt nära vänner som drabbats men överlevt. Men pappa gjorde ju inte det. Och min moster gjorde inte det. Min faster fick just bröstcancer och klarade sig hon också. Sen dog hon, jag vill inte veta av (vilken cancer det) var.

Man ska vara lycklig. Man ska vara nöjd. Man ska njuta av de där dagarna de kallar livet. Men här sitter jag och är fortfarande lite skakig efter undersökningen. Jag vet, det tar två veckor att få beskedet. Men visst tog hon om löjligt många bilder? Visst såg hon lite stressad ut när hon kom tillbaka och sa ”vi får ta den där igen”? Hon var nästan onormalt trevlig och förklarade lite onödigt tydligt att ”även om man blir kallad hit igen behöver det ju inte betyda att man har cancer, utan det kan betyda att man helt enkelt bara behöver ta om någon av bilderna”…. Jag är rädd. Jag är jävligt rädd. Samtidigt tänker jag att det är ödet för så många, så varför skulle jag bli skonad?

Bra möte på jobbet. Världens bästa chef. Jag är lycklig. Jag har mycket många drömmer om. Le, din jävel, le…! 😀

Det blev fläskytterfilé med olika (mer eller mindre gångbara och utgångna) såser och potatisklyftor till middag. Jag vill inte äta fläskkött. Tycker det känns lite äckligt till och med. De där stackars djuren… Alltså… Vill helst vara vegan. Vi får se hur det blir med det.

Just ja – Cher… Vilken jäkla drottning. Får ta det en annan dag för egentligen ska jag faktiskt sova nu. Har massor med jobb. Massor med plugg. Massor med tomater jag behöver ta hand om.

Känns som att jag står och velar i något jag inte vågat sätta fingret på än. Känns som att något kommer hända och vända. Jag är rädd att det är ett cancerbesked. Herregud, låt mig inte få ett sådant… Men det kanske bara är så att sömnen varit lite dålig, jag funderar mycket på ingenting och allting? Jag vet att det förmodligen kommer en morgondag – vart ska jag ta vägen med den? Sånt där som ”alla” tänker, right?

Har min ”kompis” bredvid mig. ”Valpen”. Har sagt ordet ”kompis” så många gånger till henne så att hon tror hon heter det? Glad blir hon i alla fall. Det är något bra med ”kompis”. Jag älskar ”kompisar”. Just nu håller hon på att somna på stolen och hon önskar nog att jag kan slita mig härifrån och att vi tillsammans – som de bästisar vi är – kan gå upp och sova istället. Jag tror vi får göra så.

Lycka är att inte veta att man ska dö.
Lycka är att få leva.
Olycka är att inte känna att man lever.
Eller att känna sig levande död.

Jag klurar vidare. Och hoppas att jag lyckas med min lycka.
Den varar 4 sekunder åt gången sa han på föreläsningen. Då får man banne mig se till att de fyra sekunderna blir bra… Att jag hinner kasta mig över datorn och skriva här fort.
Och att de där fyra sekunderna kommer till mig så ofta som möjligt. Ocancrade.

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *