Litet naggande gott?

Litet naggande gott?

Äh det var ingen bra dag idag, faktiskt! Jag börjar undra om jag blir låg av att inte få åka till kontoret? Frågade försiktigt nu ikväll om de kanske behövde mig och jodå, torsdag är det kanon om jag kommer in. Men min underbara chef säger att jag får komma imorgon också, om jag vill ”Vill ju ha dig här”. Vet inte om det går att förstå hur glad de orden gör mig… Jag lätt bli att berätta det. Kanske var bra. Kanske var dumt. Men jag åker in torsdag efter att jag pekat klart åt städfirman (!) och sen även fredag om jag behövs. Ibland undrar jag om de kan behöva mig lika mycket som jag känner att jag behöver dem? 🙂

Avtalet med den där jag jobbade för förut löper ut nu i slutet av mars och fastän jag känner en sån enorm tillfredställelse med det, så är det fortfarande en sorg och en navelsträng som klipps av. Senaste åren har det inte funnits någon glädje alls och gått över till en hopplöshet och bitterhet istället. Nu är det 2020 mina vänner… Det blir nytt. Nytt decennium. Nya val. Nya möjligheter. Och för att något nytt ska kunna växa behöver man ibland ta bort det gamla. Jag vet att både hon och jag känner samma sak där.

Trädgårdsmiddagen på lördag, där vi först ska ”passera Frankrike för att sedan glida ner till Italien och snegla på Grekland!” (medelhavstema), fick de där gröna fingrarna att växa fram på nytt. Jag satt vid datorn i köket och hörde någon slags dokumentär från vardagsrummet. Tony var på G. Sara Bäckmo fick berätta allt om bl.a. sparrisodling…! Nu har han somnat till i soffan och jag tittar vidare med ett öga och fingrarna här på tangentbordet.

Idag blev det italiensk köttfärslimpa till middag. Den var olivspäckad och fylld med pestomoffad mozzarella, runt omkring var det egna (nedfrysta) körsbärstomater och rödlök. Hur jag än tänkte så fick jag inte in Tony i detta. Inget han tyckte om utöver nötfärsen, ungefär (han äter egentligen varken pesto, mozzarella, svarta oliver eller tomater…!). Han ville ändå prova. Jag hade någon slatt av rotfruktsgraräng i frysen och en aioli i frysen och – hör och häpna – han tyckte det var jättegott och ville ha det i morgondagens matlåda…!

Sara kallar angreppen av tvestjärtar för ”skönhetsfel” på TVn och jag inser att vi slängde ganska mycket som fick deras påhälsning i somras/höstas… Men nu har jag lärt mig något nytt. På bara ett öga. Skulle man hålla på och kassera allt som bara är skönhetsfel så hade jag ju inte varit klar här! 😀

Det är dags att sova nu. I morgon ska jag betala fakturor och skicka över saker från kalendern som ligger hos mig/Kim till hennes kalender. Jag ska avsluta och bli klar. Och sen ska jag städa undan inför städerskan (!) och välja något fint att ha på mig på torsdag till jobbet… Det nya. Det jag vill göra. Det som är fortsättningen på mitt liv, ganska långt ifrån där jag var.

Torsdag ska jag eventuellt köra matlåderace med syrran. Kanske blir till helgen istället? Min lilla kusin ska också komma hit och plocka upp de saker vi hämtat på hennes pappas/min morbrors arbetsplats… Han gick bort för några månader sedan och i kaoset behövde hans arbetsplats tömmas. Hemskt. Och märkligt att vi som bara träffats på krogen vid ett tillfälle för många år sedan ska mötas nu och av den anledningen? Men det är som det är. Såg att CIMJ bytt till en tillfällig profilbild på FB idag. En bild jag tagit på hans morfar och honom för många år sen. Tydligen hade de förlorat morfar nu… Jag har undrat ibland. Han var ju ändå gammal ”på riktigt”. Hur det än är så gör det förbannat ont, det vet jag ju. Ju längre tid man haft dem, ju ondare kanske det gör, dessutom? Nåväl. Man ska vara rädd om de som finns kvar för inget är för evigt. Men man ska också se till att vara rädd om sig själv, av samma anledning, och om de chanser och möjligheter man får. Det är timglas, alltihop. Det rinner ut och bort. Oavsett vad det gäller. Och till skillnad mot de fabricerade varianterna så går de här rackarna inte att bara vända på när de runnit ut…


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *