Jag är inte så rädd…

Jag är inte så rädd…

Grejen är att jag är inte ett dugg rädd. Inte för egen del. Och när jag tänker efter, så här samma dag som HM fått sitt samtal från läkaren som friskförklarade henne, inser jag att jag inte är särskilt rädd för någon annans del heller. Alla… Alla utom en. Jag är livrädd för att min mamma ska bli smittad.

Det går inte en timma utan att jag tänker på hur orolig jag är för det. Pappa finns inte. Hade han och Corona funnits samtidigt (ja, inte ölen då!) så hade han förmodligen strukit med. Han hade liksom inte förstått bättre, inte hållit sig från puben och inte låtit bli att prata med grannarna. Men nu har jag min mamma kvar och jag grejar inte ens tanken på att hon skulle hamna på intensiven och att jag inte skulle få komma dit. Hon måste hålla sig isolerad. Hon får inte drabbas. Även om det innebär att jag inte får krama henne på ett tag.

Pratade med YS om coronan idag. Det är skönt att liksom älta det, ibland. Hon kände folk som drabbats uppe i Falun och fastän det är vi Stockholmare som är mest pestsmittade känner jag faktiskt ingen (vad jag vet) som haft smittan. Ännu. Jag förfasas över att syrran träffar folk, åker buss, är inne i stan och sitter på uteserveringar. Själv går jag inte utanför grinden om jag inte absolut måste.

Att hålla mig isolerad har faktiskt gjort mig mer kreativ. Jag har isolerat mig själv på andra sätt under tid, men nu går jag inte och handlar om jag inte absolut måste. Och det måste jag inte. Jag tar det jag har. Det är ekonomiskt jättebra men framförallt så råkar jag inte få något virus jag inte vill bära. Något virus jag inte vill att någon annan ska bära…

Nu är klockan precis hur mycket som helst… Imorgon är en sådan dag jag egentligen inte ska jobba men jag har ändå tre möten!? Ingen som kräver att jag ska vara med, för all del, men det är för mig viktiga möten ändå. Allt som får mig att hänga kvar på jobbet är viktigt nu. JAG behöver känna mig viktig, inte minst.

Vilken TV-kanal jag än slår på just nu innehåller Coronainfo och jag känner att jag nästan knarkar information om det. Det provocerar mig när folk inte tar det på allvar och det skrämmer när jag själv inser att jag faktiskt inser allvaret.

HM mår bra. Hon åkte hem och tog ett glas vin efter jobbet och var så glad att hon levde – och att hon hade förutsättningar att fortsätta leva. Ibland undrar jag om jag har vett att uppskatta den förmånen lika bra. Om någon av oss har det? Vi pratade om att ses i helgen, kärnfriska som vi är båda två… Men hon kom på att hon ”Tror det funkar bättre nästa vecka, vi har ju flera år framför oss att ses”. Så är det. Det har vi.

Men ibland ska vi inte vänta. Ibland ska vi ses när vi kan. Annars står man där och även om man har sina nära och kära kvar så får vi inte träffa dem. YS skulle åka och lämna mat till sin mamma. På farstun. Så ser det ut idag, 2020 med corona bakom var och varannan eventuell hostning måste man ta det säkra före det osäkra. Vi lever inte som sydlänningarna. Vi bor ofta i olika städer och har våra egna liv. Oftast är det självvalt och känns fullt normalt. Tills det plötsligt inte är det längre och man vill vara nära. Då inser vi och påminns vi om hur rädda vi är. Om varandra.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *