Freeze!

Freeze!

Jaha… Så blev det med det.
Fastfrysning. Dvs… Ingenting blev gjort. Kvällsplanerna inställda. Alla är dumma i huvudet.
Eller kanske inte dumma i huvudet… Men den där känslan av att man önskar man blev överfallen/rånad (mest överfallen när jag tänker efter) och har chansen att på allvar försvara sig. Ordentligt. Utan att åka fast.
Hjärnan fastnade på det där ”utvecklingssamtalet” eller ”utvecklingsförsvaret” som jag redan vet inte kommer äga rum. Det kommer sluta med ett ”Ok” från min sida och det frustrerar mig något fruktansvärt. Titta där. Negativ nu också? Japp. Fastlåst med alla händer och fötter. Av mig själv. Kommer inte loss. Eller jo, det gjorde jag faktiskt. Annars skulle det ju inte blivit något mer blogginlägg här idag 🙂
Barnens pappa och dottern kom över för att hämta lite saker. Vi pratar om idioter och om att förstå människor utan att behöva säga så mycket varpå han i ett sammanhang får ur sig att han ”tänker ungefär dubbelt så mycket som han pratar”. Vilket helt logiskt borde vara en hel omöjlighet… Hur som helst. Det fick bli dagens asgarv. Spärren försvann.
Det är ju oftast det där skrattet som behövs för att man ska ”komma loss”. Skratt eller gråt. Det funkar med båda delarna. Men det är förstås alltid roligare med skratt… En riktig tokgrining är däremot skönare än ett asgarv. Å andra sidan är man snyggare efter skrattet. Och det går fortare. Allt som går fort är bra.
Detta påminner mig om att posta detta och sen snabbt som tusan ringa BN. Har inte pratat med honom på en vecka känns det som (vi pratade inte igår dvs) och jag behöver få kloka råd inför morgondagen. Ibland önskar jag att jag kunde micka upp en sån som han när jag väl stod inför de där knepiga situationerna och få en trygg spökröst som sa till mig hur jag skulle gå vidare. Men nu har jag inte det. Och det skulle se väldigt konstigt ut om jag gick ut och smsade/ringde efter varje mening.
Det skulle däremot se lite roligt ut…
(Jag; på möte i Chefens rum): ”Du undrar vad jag tycker att jag är bra på? Låt mig få återkomma om ett par minuter!”.
Hehehe… Det där lät mycket roligare när jag gjorde det som en egen liten sketch här i soffan. Jag använde till och med en förställd röst som på något sätt skulle vara ”jag”. Varför jag nu gjorde det? Men det var kul. Jag lovar! 🙂


Comments are closed.