Jag-brist

Jag-brist

Aaaaaah nu börjar jag få dåligt samvete. Jag hinner ingenting. Jag missar allt. Jag har inte bloggat, jag hör inte av mig till folk, jag städar inte, jag wordfeudar inte, jag hinner inte ens gå upp på morgonen innan det är dags att gå hem från jobbet känns det som? Helt galet! Förlåt att jag är off. Jag är bara sämst. Men jag menar väl!

Ibland får jag känslan av att Gud (eller vad vi nu kallar något som ändå ger oss chanser) gett mig en oändlig möjlighet, för att sedan ställa sig med armarna i kors och vänta på att jag ska misslyckas kapitalt! Det är ju inte så, och jag har inte fått någon diagnos för att jag är paranoid eller att jag skulle lida av förföljelsemanier – men ändå? Det är lite för bra på något sätt. Jag matchar inte. Någon väntar på att jag ska misslyckas?

Insåg idag att jag skickat både kontrakt och faktura med fel datum. Vet att kunden vet vilket datum vi kommunicerat, men likförbannat – jag panikade BIG TIME! Gick bort till EL som sitter i rummet bredvid chefen och lade korten på bordet. Jag har gjort fel. Hon tittade sådär vänligt på mig och sa att det är inte hela världen, sånt kan hända…. Försökte se om hon drev med mig. Mitt hjärta slog sjudubbla slag tror jag och jag hade banne mig svårt att andas! Jag gick hem tidigare (då jag insett att jag bett om filer som redan funnits bifogade i mailen och annat galet) och bestämde mig för att börja om. Imorgon. Eller ok, möjligtvis på måndag då?

I morgon kommer Tonys syster. På fredag kommer hans ena dotter och hennes pojkvän och vovve. På lördag hans andra dotter. Vi försöker prata om vart de ska sova. Vi har plats. Men kontoret ÄR ett förråd och jag vill inte att någon ska sova där så hellre sover jag där själv och upplåter mitt sovrum. Coronaviruset är en BAGGIS jämfört med de sjukdomar man kan få om man vistas där inne i mer än några minuter. Det är sjukt stökigt med andra ord…. Papper, saker och skit överallt! Vi blev rätt oense. Vi ser olika saker här. Eller rättare sagt, han ser inte och det slutar med att jag hyperventilerar även på hemmaplan. Jag vet inte vad som stressar mig mest just nu – att jag behöver komma tillbaka till jobbet imorgon som en vinnare, ta en av deras största kunder på en visning till ett ställe jag aldrig ens varit på, eller om jag är mer stressad över att komma hem och få gäster i röran jag inte härskar över? Hur som helst. Just nu känner jag mig ganska liten och värdelös.

I helgen var HM och Compa här. Magisk mellokväll. Så jäkla roligt, så många minnen och så mycket värme. Love it. På fredag har jag lovat HM följa med på hennes efterkontroll och få fira med henne att hennes cancer gett sig av för gott. Jag hoppas jag får det. Det skulle betyda mycket.

Nu är klockan för mycket och jag ska runda av och hasa mig uppåt för trapporna… Snart helg och det känns i hela kroppen! Mitt sunda leverne är ett minne blott och det ska återuppväckas på måndag. Då jäklar! Jag vet inte hur eller vad jag ska göra då, men något måste hända! Något sjukt hälsosamt, liksom 🙂

Sov gott, världen. Jag finns här. Fastän det inte alltid verkar så…


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *