Kategori: Uncategorized

Jag är inte så rädd…

Jag är inte så rädd…

Grejen är att jag är inte ett dugg rädd. Inte för egen del. Och när jag tänker efter, så här samma dag som HM fått sitt samtal från läkaren som friskförklarade henne, inser jag att jag inte är särskilt rädd för någon annans del heller. Alla… Alla utom en. Jag är livrädd för att min mamma ska bli smittad.

Det går inte en timma utan att jag tänker på hur orolig jag är för det. Pappa finns inte. Hade han och Corona funnits samtidigt (ja, inte ölen då!) så hade han förmodligen strukit med. Han hade liksom inte förstått bättre, inte hållit sig från puben och inte låtit bli att prata med grannarna. Men nu har jag min mamma kvar och jag grejar inte ens tanken på att hon skulle hamna på intensiven och att jag inte skulle få komma dit. Hon måste hålla sig isolerad. Hon får inte drabbas. Även om det innebär att jag inte får krama henne på ett tag.

Pratade med YS om coronan idag. Det är skönt att liksom älta det, ibland. Hon kände folk som drabbats uppe i Falun och fastän det är vi Stockholmare som är mest pestsmittade känner jag faktiskt ingen (vad jag vet) som haft smittan. Ännu. Jag förfasas över att syrran träffar folk, åker buss, är inne i stan och sitter på uteserveringar. Själv går jag inte utanför grinden om jag inte absolut måste.

Att hålla mig isolerad har faktiskt gjort mig mer kreativ. Jag har isolerat mig själv på andra sätt under tid, men nu går jag inte och handlar om jag inte absolut måste. Och det måste jag inte. Jag tar det jag har. Det är ekonomiskt jättebra men framförallt så råkar jag inte få något virus jag inte vill bära. Något virus jag inte vill att någon annan ska bära…

Nu är klockan precis hur mycket som helst… Imorgon är en sådan dag jag egentligen inte ska jobba men jag har ändå tre möten!? Ingen som kräver att jag ska vara med, för all del, men det är för mig viktiga möten ändå. Allt som får mig att hänga kvar på jobbet är viktigt nu. JAG behöver känna mig viktig, inte minst.

Vilken TV-kanal jag än slår på just nu innehåller Coronainfo och jag känner att jag nästan knarkar information om det. Det provocerar mig när folk inte tar det på allvar och det skrämmer när jag själv inser att jag faktiskt inser allvaret.

HM mår bra. Hon åkte hem och tog ett glas vin efter jobbet och var så glad att hon levde – och att hon hade förutsättningar att fortsätta leva. Ibland undrar jag om jag har vett att uppskatta den förmånen lika bra. Om någon av oss har det? Vi pratade om att ses i helgen, kärnfriska som vi är båda två… Men hon kom på att hon ”Tror det funkar bättre nästa vecka, vi har ju flera år framför oss att ses”. Så är det. Det har vi.

Men ibland ska vi inte vänta. Ibland ska vi ses när vi kan. Annars står man där och även om man har sina nära och kära kvar så får vi inte träffa dem. YS skulle åka och lämna mat till sin mamma. På farstun. Så ser det ut idag, 2020 med corona bakom var och varannan eventuell hostning måste man ta det säkra före det osäkra. Vi lever inte som sydlänningarna. Vi bor ofta i olika städer och har våra egna liv. Oftast är det självvalt och känns fullt normalt. Tills det plötsligt inte är det längre och man vill vara nära. Då inser vi och påminns vi om hur rädda vi är. Om varandra.

Är det jag… Eller världen?

Är det jag… Eller världen?

Börjar tveka på mig själv här… Är det verkligen världen som blivit skvatt galen, eller är det jag?

När jag sist skrev om Corona så var det fortfarande något overkligt och lite vansinnigt. Nu är det en verklighet. Men det smittar på fler sätt än själva droppsmittan, så att säga. Det smittar oss att bli smått knasiga. Eller tro att vi är det.

Jag har inte varit utanför sopnedkastet (tänkte skriva staketet men det stämde ju inte riktigt) på en vecka. Jag vill inte bli smittad. Jag vill inte råka smitta. Jag är frisk. Spelar mig ingen roll om jag skulle råka bli sjuk, men faktum är att jag är livrädd att jag av någon anledning ska råka smitta någon annan. Att jag på grund av missbedömning ska vara en av dem som gör att någon jag eller någon annan känner faktiskt dör på grund av brist på vårdplatser. Jag tar detta på största allvar. Och det kommer innebära en jäkligt tråkig påsk…

Jobbet? Ja. Vi har fått en som blivit uppsagd. Jag är inte hon. Men ska jag vara ärlig så förstår jag inte riktigt varför jag är kvar. Jag är inte värdig, kan jag känna. Jag har inga uppgifter just nu. Inga vettiga. Inga jag briljerar i. Jag är liksom den där variga finnen som alla undrar varför man inte klämmer, kan jag tänka?

Det händer bra saker. Absolut. Men jag känner mig körd i en torktumlare efter ett häftigt centrifugprogram så jag kan liksom inte sortera allt just nu. Skulle följa med HM till sjukhuset i morgon för att ta del av hennes ”dom” men det är inställt. Hon ska få ett telefonsamtal istället (!?). Och där kan jag inte vara med. Inte hålla någon hand. Inte finnas på samma sätt.

Världen har blivit galen och jag tittar på Netflix på kvällarna. Försöker halka in i en annan, normal, värld där allt är som det ska. Jag har inte besökt Narnia, men jag följer just nu Brevet till kungen där folk har onaturliga magiska krafter och sånt. Såna saker som man själv önskar man hade just nu.

Det kanske blir landet i påsk. Men jag kommer känna mig pestsmittad oavsett. Det härjar ett elakt virus i stan och oavsett om vi är och förbli friska så påverkar det oss. Om inte annat så blir vi smått galna…

En Corona, tack!

En Corona, tack!

Vi satt och fnissade som två småungar vid bardisken i eftermiddags, jag och HM. Det hade gått bra (så långt vi vet!) på hennes 2-årskontroll och efter ett stopp på hennes kontor där jag hann vara med på jobbmöte på distans gick vi och åt en fantastisk asiatisk (!) buffé på Götgatan. Och till den drack vi vin. Och så började vi skratta… Det förbjudna ÄR lite roligt att skämta om. Det är härligt syndigt och förlösande på något sätt? Vi beställde aldrig någon Corona (någonstans går ju gränsen även för oss) men vi tackade livet för att vi får ha det, hyllade solen, alla dumskallar som gör att vi får känna oss fantastiska och pustade ut.

Nu har jag kommit hem. Kreativiteten har kastat loss och jag känner att det finns massor av idéer och förslag jag behöver få ur mig. Jag är jobbsugen, helt enkelt! Framförallt är den bransch jag nu jobbar i självklart väldigt känslig i dessa tider. Det betyder att man sitter ner i båten, absolut, men samtidigt behöver det vi säljer (möten mellan människor) också kunna betala allas löner. Och det behöver komma en lösning snart (helst igår) som gör att folk vill träffas i stora grupper. Att man vill gå ut, umgås, äta och resa tillsammans. Det är en utmaning. Och då vågar jag inte tänka på hur hotell och restauranger har det med sitt bokningsläge just nu…

Men jag åt asiatisk lunch. Och jag skämtade om att beställa in Corona. En bra dag som denna tycker jag att man kan unna sig det. Man måste våga lite för att kalla det att man lever. Och lever är det vi just nu gör. Hur det ser ut i morgon har vi ingen aning om…

Jag-brist

Jag-brist

Aaaaaah nu börjar jag få dåligt samvete. Jag hinner ingenting. Jag missar allt. Jag har inte bloggat, jag hör inte av mig till folk, jag städar inte, jag wordfeudar inte, jag hinner inte ens gå upp på morgonen innan det är dags att gå hem från jobbet känns det som? Helt galet! Förlåt att jag är off. Jag är bara sämst. Men jag menar väl!

Ibland får jag känslan av att Gud (eller vad vi nu kallar något som ändå ger oss chanser) gett mig en oändlig möjlighet, för att sedan ställa sig med armarna i kors och vänta på att jag ska misslyckas kapitalt! Det är ju inte så, och jag har inte fått någon diagnos för att jag är paranoid eller att jag skulle lida av förföljelsemanier – men ändå? Det är lite för bra på något sätt. Jag matchar inte. Någon väntar på att jag ska misslyckas?

Insåg idag att jag skickat både kontrakt och faktura med fel datum. Vet att kunden vet vilket datum vi kommunicerat, men likförbannat – jag panikade BIG TIME! Gick bort till EL som sitter i rummet bredvid chefen och lade korten på bordet. Jag har gjort fel. Hon tittade sådär vänligt på mig och sa att det är inte hela världen, sånt kan hända…. Försökte se om hon drev med mig. Mitt hjärta slog sjudubbla slag tror jag och jag hade banne mig svårt att andas! Jag gick hem tidigare (då jag insett att jag bett om filer som redan funnits bifogade i mailen och annat galet) och bestämde mig för att börja om. Imorgon. Eller ok, möjligtvis på måndag då?

I morgon kommer Tonys syster. På fredag kommer hans ena dotter och hennes pojkvän och vovve. På lördag hans andra dotter. Vi försöker prata om vart de ska sova. Vi har plats. Men kontoret ÄR ett förråd och jag vill inte att någon ska sova där så hellre sover jag där själv och upplåter mitt sovrum. Coronaviruset är en BAGGIS jämfört med de sjukdomar man kan få om man vistas där inne i mer än några minuter. Det är sjukt stökigt med andra ord…. Papper, saker och skit överallt! Vi blev rätt oense. Vi ser olika saker här. Eller rättare sagt, han ser inte och det slutar med att jag hyperventilerar även på hemmaplan. Jag vet inte vad som stressar mig mest just nu – att jag behöver komma tillbaka till jobbet imorgon som en vinnare, ta en av deras största kunder på en visning till ett ställe jag aldrig ens varit på, eller om jag är mer stressad över att komma hem och få gäster i röran jag inte härskar över? Hur som helst. Just nu känner jag mig ganska liten och värdelös.

I helgen var HM och Compa här. Magisk mellokväll. Så jäkla roligt, så många minnen och så mycket värme. Love it. På fredag har jag lovat HM följa med på hennes efterkontroll och få fira med henne att hennes cancer gett sig av för gott. Jag hoppas jag får det. Det skulle betyda mycket.

Nu är klockan för mycket och jag ska runda av och hasa mig uppåt för trapporna… Snart helg och det känns i hela kroppen! Mitt sunda leverne är ett minne blott och det ska återuppväckas på måndag. Då jäklar! Jag vet inte hur eller vad jag ska göra då, men något måste hända! Något sjukt hälsosamt, liksom 🙂

Sov gott, världen. Jag finns här. Fastän det inte alltid verkar så…

Att födas är att dö en smula?

Att födas är att dö en smula?

Nej. Jag har inte slutat blogga. Jag har börjat. Jag har fått börja via mitt jobb… Det är inte offentligt och det ligger inte uppe någonstans, men jag har fått ett antal ämnen jag ska blogga i och mina första tarvliga försök har blivit godkända. Jag får grön flagg. Jag får skriva. Jag får höras. Jag får synas. Snart…

Älskar fortfarande mitt jobb. Nu kör jag 9-16 på måndagar, 10-16 tisdag, onsdag och torsdag och sedan resten hemifrån. Det är löjligt bra. Jag får påminna mig flera gånger varje dag om vilken lycklig jävel jag är som får sitta där… Ibland undrar jag varför jag får göra det. Men det kommer ge sig, jag vet det. Det måste finnas en mening. Och bara det att jag får i min yrkesroll att hålla i de där bokstäverna… Fattar ni? Känns som en muta. Jag får ju betalt för det. Men det är på riktigt.

I helgen var det delfinal. Mycket blandade känslor ska jag säga… Vad hoppades jag på? Ja, bara mitt samvete vet och min plånbok vet… Men jag skickade ett storsint ”du var grym” efteråt. Och jag kände mig nöjd. Jag fick till och med ett pussiluss efteråt – dvs ett storsint tack. Det kunde inte gått bättre, med andra ord. Det kunde inte blivit bättre. Det är en månad kvar på vårt liv tillsammans och det känns fantastiskt.

Idag köpte vi nästan en husbil. Vi gjorde nästan planer för vad och vart vi skulle efter det. Sen skar det sig. Vi är ibland på olika planeter, jag och Tony. Det skulle vara lika intressant som skrämmande att besöka hans, ibland… Jag funderar ofta på vad som skulle hända om vi kuttade oss i hälften. Skulle vi då komplettera varandra eller skulle vi bli dubbelt så dåliga? 🙂 Ja. Det är sånt jag roar mig med att filosofera runt. När jag inte är i min jobbglädjeyra, eller mina andra funderingar över världens storhet. Eller snålhet.

Nu ska jag sätta mig och jobba. Ja… Jag har ju faktiskt flera jobb, än så länge! Men att ha ena foten utanför gör faktiskt att man kan få jämnvikt. Och det känns ganska roligt, ärligt talat!

Det är vidrigt med det där viruset. Men det visste ni redan…

Tjur?

Tjur?

Tänkte skriva Surkuk som titel. Det lät ju inte alls bra. Så jag lät bli. Det finns gränser för vad man får inte får skriva. Tjur får man skriva.

Men… Idag har min älskade sambo varit sådär irriterande grinig. Vi konstaterade att vi båda tagit tidig lunch (11.30 – jag tog ut friskvårdshalvtimme och powerwalkade med DA!) och därmed var både jag och Tony svinhungriga när vi åkte hem. Inte minst eftersom jag börjat göra svältsmå matlådor till mig själv… MEN väl hemkomna börjar jag (den duktiga) minsann leta recept, kolla skafferi/kyl/frys och reklamblad/matpriskollen efter va fan man kan hitta på för att förhindra svält. Vi (ok jag) konstaterade att vi (ok jag) var sugna på kyckling efter att ha sett kollegors matlådor. Men sen då? Nåväl. HAN (den egoistiska) sätter sig och spelar Pokemon. HAN kollar Facebook. HAN bläddrar igenom all reklam. HAN behöver sitta ner och ja, typ vila… JAG stressar som en idiot för att komma på vad vi kan äta. Redan när vi parkerade hemma föreslog jag att vi skulle gå ner och handla. Ingen kokosmjölk bådar ju illa inför middagen, t.ex..? Men nej. Det ska sittas. Och vilas. Vet att JAG minsann behöver kolla av jobbmailen jag också. Vill bara göra allt i rätt ordning.

Till sist blir jag irriterad. Kvinnofällan!!! Varför sätter han sig med SITT och jag med VÅRT jämt? Jag nämnde det. Och vi halkade snett. Efter min föreläsning i negativ-spiral-på-grund-av-egoistiskt-tänkande-i-relationer så fattade han vinken och började snickra/spackla/måla (ok, jag har ingen aning, han började göra nåt, förmodligen mest för att få väsnas och visa hur himla manligt duktig han var?) och jag trotslagade mat. När han var klar med allt sitt viktiga kom han ner och fortsatte flyta omkring i huset. I hörlurar. VEM FAN GÅR OMKRING MED HÖRLURAR PÅ SIG HEMMA? Allvarligt… Vår middag blev under tystnad. Dock utan hörlurar (fast jag förelog att han kan fortsätta ha dem på)… Att han under sitt flytande dessutom vågat påpeka att jag av en snål tidigare händelse råkat köpa inte-svenskt-frigående-kycklingkött gjorde inte saken bättre. VEM FAN STÄLLER SIG OCH SYNAR PÅSEN EFTER SÅNT???? Men… Hur som helst… Jag tvingade mig själv att göra en skitgod kycklinggryta och sen gjorde jag alla resterna till bara mina (opolitiskt korrekta) matlådor. Jorå. Så går det. HA!

Önskar att jag kunde göra saker lagom ibland. Ja. Det gör jag.

Dottern har börjat söka jobb nu, hon är ju snart färdig tandläkare. Bl.a. har hon träffat folktandvården i min (hennes gamla) kommun. Jag håller tummarna. Vet ju att hon kommer få vilket jobb hon än önskar sig (den jäkla perfekta fantastiska överpresterande sociala och karismatiske människan som tyvärr helst inte vill jobba i Storstaden) men hoppas så innerligt att det blir just här. Då får jag låna vovven mer. Och henne. För gudarna ska veta att vi träffas för sällan! Eftersom jag träffar min egen mamma för sällan också vet jag att det inte måste handla om känslor. Så jag inbillar mig att jag är världens bästa mamma och att vi vi lever i total okomplicerad och innerlig kärlek ändå, fastän vi sällan ses. Känns bra.

Det var kanon på jobbet idag också. Jag har haft tur.

Vi röjde förrådet på jobbet idag förresten. Ni blir inte chockade av att höra att jag är en hamster… Men när mina hyfsat nya kollegor kallar mig det så känner jag väldigt naken!? Nåväl. Nu har jag en fantastisk kabinväska (har testkört den både ute och inne onödigt mycket redan OCH fotat den för personligt bruk), en dataväska (ok jag HAR dataväskor men den här var perfekt i storlek och skulle kastas!!!) och tre kokböcker, en mössa och tre grå utekrukor. ÄR DET INTE HELT FANTASTISKT? Tony kom och hämtade mig och nej hans ansiktsuttryck lyste kanske inte just ”fantastiskt”. Men jag vet att han ändå gillade kokboken. En av dem. Fast det var tre likadana.

Tjuren har gått och lagt sig och nu är det dags för mig att göra detsamma. ”Jag ska bara….”… Med tanke på mina 245 tusen inbetalda momskronor till skatteverket igår (!!!) tillsammans med andra saltade och för höga fakturor jag fått, funderar jag på om jag kan jobba lite till idag, göra något mer, hitta på någon ny affärsidé etc innan jag somnar? Men nej. Jag är nog klar.

Pratade med min gamla kollega EK efter powerwalken på lunchen och hörde mig själv käckt coacha henne både till nytt jobb, nya tag och nya visioner. Ibland undrar jag om jag är född mytoman eller bara är inbilsk. ”Du kommer känna ditt syfte när du får en anställning”, ”Grejen är att du behöver komma ut och träffa folk!”, ”Med uppskattning kommer självförtroendet” och ”När du blir sedd ser du till att ses” är bara några av lögnerna/flosklerna jag kastade ur mig. Eller försökte intala mig själv. Hoppas nu bara att hon kastar sig över massa nya jobb så jag kan få ro i att jag gör det jag gör och älskar, och hon kan förstå att hon behövs någon annanstans än där vi var. För där ska vi ju ändå inte vara kvar. Så mycket vet vi.

Idag är det 8 år sedan pappa blev delbegraven i Australien. Fyfan vad jag saknar honom. Och det är så länge sedan han lämnade mig att jag inte ens skriver ”saknar dig”. Jag saknar honom. För HAN finns inte. Jag tände inte ljus. Jag gick inte till den svenska graven. Jag nämnde det inte ens till Tony…. Jag tryckte tillbaka tårarna och gladde mig över att han en gång var en del av mitt liv som en röst. Idag är han bara en viskning.
Men det är allt jag kan få och något jag behöver vara nöjd med.

Förresten drömde jag inatt att jag skulle organisera att vi alla på jobbet lagade lunch tillsammans. Idag. Vilket jag hade misisat!
Helt sjukt. Varför, liksom?
Jag insåg vid uppvakningsögonblicket att jag inte styrt upp detta så särskilt bra (läs: ångest!) och funderade på hur ICA skulle kunna hjälpa mig om jag tog en tidigare buss kanske…? Helt sjukt.
Hur som helst.
Det kanske var för att jag visste att jag inte fick glömma vinet för vinlotteriet. Och det gjorde jag inte. Jag packade ner min flaska i mina vantar så jag förfrös fingrarna fullständigt på väg till jobbet (storstilat, right?). Och alla hade med sig sin egen lunch. Idag också. OCH vinlotteri-vin. Himla skönt. Världen vilar alltså fortfarande inte på mina axlar. Helt otroligt.

Imorgon ska jag på GRAND TRAVEL AWARD på Grand Hotel. Det ska bli vansinnigt roligt och inspirerande. Jag är jättetaggad. Kommer kötta på hemifrån och åka direkt dit vid 14-tiden för att sen ta del av massa intressanta föreläsningar och människor.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 2729CDAC-5298-416B-B6BC-AC8BED0A9E69-576x1024.png

När man skickade ut vinstlotterna för ”45++-människorna som inte riktigt visste vad de skulle göra med sina liv när de blev stora” så roffade jag åt mig en rejäl vinstlott. Så är det bara. Och nu kör vi…

Ironwoman?

Ironwoman?

Måndagsmöte idag. Tänkte ångesten skulle försvinna, bara jag fick vara på kontoret, men nejnej… Gick igenom på måndagsmötet hur det såg ut med förmåner, ansvar, förväntningar etc. Plötsligt kände jag mig så oerhört träffad, värdelös, gammal (!) och odriftig. Jag vet inte om jag är det, men jag är inte på topp. Jag levererar inte som jag hade velat. Jag ÄR för all del halvgammal och ganska trött. Får bli skärpning där. Måste tänka till. Hitta FOKUS!

Träffade min nya PT/CT idag!!! En asskön Ironman-kille som skulle försöka förstå vem jag var på sisådär en kvart. Inte helt lätt. Försökte förklara varför jag aldrig fastnat för träning och hör mig själv säga att jag kommer ju inte från någon sportig familj/umgänge och har det liksom inte i mig. Senare när vi pratade började han nämna Triathon som han tränade inför just nu och massa saker, så jag frågade vad det är för nåt som är i Kalmar i sommar? Det var ju just det. Då fick jag erkänna att min bror faktiskt också tränar inför det… Och som den mytoman jag precis kände mig som berättade jag också skamset att min mamma är väldigt fysiskt aktiv… Och min sambo tjatar om att vi ska börja gå på gym… Så det är väl helt enkelt mest jag som är lat. Suck. Nåväl. Nu har vi lagt upp en liten träningsplan som för min del mest handlar om att jag ska ha 50.000 steg på söndag kväll och då maila över bevis på det till honom. MÅTTE INTE den där jävla stegräknaren ge upp nu! 🙂 7115 steg idag. Duger inte. Men dagen är ju inte slut än. Det blev hur som helst många skratt. Och jag flamsade lite lagom för att ändå bli förlåten, liksom…

Till middag köttfärssås med zucchinispagetti och ruccola. Hade jag inte just haft mötet med min PT hade det blivit en fet jävla pizza tror jag. Den känslan idag!

Herregud. Min morgon var förresten spännande! En uniformerad polis i civilbil stannade bussen strax innan ändhållplatsen och gick fram till föraren. Sedan stannade han bussen då alla skulle gå av, varpå polisen kom tillbaka och åkte sedan med bussen bort för parkering, följd av civilbilen och en kollega till honom. Hmmmm….. Jag höll på att vrida nacken ur led. Tänkte jag skulle få se något ännu mer spännande men nejdå. Där stod de i bussen och pratade. Och jag jagade vidare i stormen på väg till kontoret (där jag förstås kände mig som den mest intressanta personen denna morgon med de här smaskiga nyheterna!!!).

Stormen har by the way ställt till en jäkla oreda på vår tomt. Eller ok. Det kanske inte var den, det kanske var stökigt innan… Men det blev i alla fall internetkollaps i går kväll och fram tills i morse. Mitt i Netflixgluttandet. Och DET var stormens fel. Vilket kanske var tur. Mitt mål för 12 månader framåt är ”Mer meditation och grönt the” och ”mindre rödvin och Netflix”. Så det så.
Och nej, vi ska inte lägga till det bland mina ambitioner. De finns ju redan där.

Vardagsspänningar

Vardagsspänningar

Herregud vad dagarna går fort…! För att inte prata om kvällarna… Och helgerna de bara flyger iväg!

Idag har varit en jobbig dag. Jag har förskjutit måndagsångesten till söndagsångest tror jag? Ett tag var det så jobbigt att jag trodde jag skulle gå upp i atomer! Okänt varför.

Jag känner att jag ligger efter på jobbet. Av någon anledning. Och så fick jag en stor dos av mitt gamla liv i helgen då en av mina gamla favoritkollegor var här och skulle se programmet. Samtidigt var Tonys syrra med man i storstaden så i sista sekund bjöd jag hit även dem. HM är numera ganska mycket veg så jag fick jobba på lite för att få till maten. Men det blev bra. Bakad spetskål, rotselleri, rödbetor med nötter, halloumi och så körde vi lite dipper och fläskytterfilé till det (ja, jag vet att det INTE är veg men nu var det sex personer som åt kött också…). Väldigt trevligt och lättsamt. Och Anna vann. Det var huvudsaken egentligen och syftet med att vi sågs just nu just den här gången.

I fredags var min pakistanske städhjälp här igen. Han är lite söt, men han pratar verkligen inte något av mina språk… Jag hade ett väldigt viktigt videomöte som jag behövde ta klockan 14 och precis när det börjar närma sig inser jag att jag kommer inte kunna sitta nere i köket och ha det.. Röjer snabbt som satan av uppe i spelrummet vid skrivbordet där och förbereder mig…. Hör 13.59 att dammsugaren drar igång och närmar sig hotfullt.. Kanon… Not…. In i sovrummet! Att hitta en bra videokonferens-spot är inte helt lätt. Det är liksom inte den tekniska utrustningen som är problemet. Det är röran i bakgrunden! Men ett stort lass fick flytta över till sängen och jag lyckades sitta så det såg ok ut. Utan att visa med en min att det var kaos….! Pyjamasbyxor nedtill och en jättefin liten blus upptill. Och så börjar batteriet ticka ner… 14%, 13% etc… Mitt under mötet. Jag kan INTE bryta och gå ner och hämta någon laddare. Dammsugaren närmar sig också -snart är han i trappen!?! Hade meddelat chefen om att det fanns ett litet dilemma här, men först när vi precis var klara, min dator stendog och hon ringde mig på teams så knackar det på dörren. Min pakestanier… 🙂 Hade kunnat hänt när som helst. Men vi klarade mötet!

Min pakistanier lovordar mig. Borde nog vara tvärtom? Han tycker jag är så snäll. Jag börjar undra om han tycker att han inte sköter sitt jobb, eller om ingen annan gett honom Coca-Cola eller beröm tidigare? Hur som helst skojar Tony och HM direkt om att han snart är inneboende här?!? 😀

Vad jag ska ha på mig och hur ska jag ha håret, vad ska jag ha med mig och vad ska jag ta för lunchlåda imorgon? Sånt jag behöver klara ut innan jag går och lägger mig. Så jag kan sova. Så jag vill vakna. Så jag vill gå upp. Imorgon tror jag dessutom att vi får första mötet med vår CT och kanske inleds hela dagen med en powerwalk? jag ska nog komma ihåg att ta med mig bra skor. Och plocka ihop ett emergency kit med typ maskara och tandkräm. Bra-att-ha-saker man behöver ha på jobbet. Rätt vad det är.

På torsdag är det Grand Travel Awards och på fredag är det alla hjärtans dag. Det finns alla förutsättningar för att det kan bli en bra vecka.
Nu kör vi.

”Jag ser dig”…

”Jag ser dig”…

Tittar på Messias. Samma avsnitt som sist. Tony skulle titta ikapp emedan jag bloggade och tittade en gång till men han somnade. Inte jag. Jag tittar på avsnittet en gång till och nu börjar det ta slut så jag tog upp datorn. ”Vad är det Gud vill?” frågar de just och jag undrar det samma. Precis då börjar ett nytt avsnitt. Fan också, jag ligger två avsnitt framför snart!

Bra dag på jobbet. Jag och LE tog en längre promenad på lunchen. ”Friskvård” hette det visst och då var det ok att vi tog en halvtimme extra lunch? Samtidigt fick jag mail från Chefen att boka in mig på den hälsoundersökning jag tydligen är berättigad till och när vi kom tillbaka från vår promenad nere i Enskede vid ridstallet, precis där pappa växte upp, pratade vi om vår kommande CT (PT fast för hela företaget) och jag frågade försiktigt vad vi skulle svara på för frågor inför vårt coachingmöte på måndag…

En stund senare, i vårt samtal, sa Chefen att hon gärna skulle investera i en Stand-up-kurs för mig… Hon tyckte jag hade talang för det. För mig betyder det bara att jag kan slappna av. Att jag kommit till att vara mig själv på jobbet, inför alla, vid lunchbordet. Härlig känsla.

Sen satte jag mig då… Och svarade på de där frågorna. Det är ok att säga att ens psykiska välmående ligger på 8 av 10, att ens fysiska hälsa är på 3 av 10… Men när de börjar fråga frågor om man tyckte man höll sig till hälsorekommendationerna då det gällde alkohol, cigaretter osv så kände jag att jag inte kan vinna något på att ljuga. Inte för att jag röker, men jag vet vad de menar. Är jag nöjd med mitt leverne? Njäe? 🙂

Som 12-månadersmål satte jag att jag såg mig själv meditera och dricka bara grönt the på kvällarna. Inte Netflix och rött vin. Tycker jag var modig och stark som svarade så. Inte svag och bräcklig. Jag vill ju se en förändring och känner att jag kommer få hjälp att göra den. Det är ju precis det denna satsning från företaget handlar om. Det är en jäkla bra satsning.

Något skallrar när jag skriver just nu. Sjukt störande. Det var en tändare till värmeljusen. För nej, jag röker ju egentligen inte cigaretter. Men det fanns inte så man kunde svara El-cigg. Jag gjorde så bra jag kunde. Han kommer bli så glatt överraskad när han träffar mig!?!

Emedan vi var ute och gick var jag tvungen att ringa till Kim. Det var dumt att blanda ihop mina båda olika sidor men ändå inte helt fel vilket jag redan hade tänkt på. Jag fick en chans att visa för någon vad jag gjorde. Vad jag kunde. Att jag kunde. Jag behövde få vara viktig och stark, kunnig och stark. Allt det där jag inte är än i min nya yrkesroll. Hon sa inte efteråt att hon blev imponerad, det var inget wow eller så… Men jag fick vara jag i arbete inför ett vittne från min nya skola. Det kändes skönt. Jag har inga problem med att tala om att jag är bräcklig. Jag har ett problem att visa mig stark. Jag vet inte vilket som är bäst.

Serien får fortgå just nu lite utan min uppmärksamhet. Fattar vad de menar med att man tittar med ett halvt öga. Precis så gör jag nu.

Imorgon är det den 6:e. Som den romantiker jag är tycker jag att man ska fira alla dagar man kan, och den 6:e träffades jag och Tony. Imorgon är det han som har ordnat något (oftast brukar det glömmas bort och för all del, av oss båda). Han har inte sagt vad det är men om jag säger att det krävs en dumskalle för att förbli normal så har jag ändå gissat på något. Och hoppats. Jag vet bara att jag ska jobba och så får vi se sen när vi träffas efteråt. Det är nånstans en dejt, hur som helst, och det är trevligt. Den 14:e har jag fixat något och jag hoppas att vi inte tänkt i samma banor. Det vore tråkigt om vi slutade komplettera varandra.

”Vem är du” frågar de Messias på TV. Funderar på vad jag själv skulle svara om någon frågade. ”Jag ser dig” säger hon lite senare och fastän hennes fortsättning på det handlar om att hon ska fånga honom (ja, typ fängelse alltså) så tänker jag att just det där att folk ser en är det som är viktigt. Det som räknas.

Men det gick bra på jobbet idag. Eventuellt får jag ”plinga” ett par gånger i morgon. Pling betyder att man gjort affär. Presterat något. Tjänat in pengar till företaget. Att de inte går back av att man är där? Även om jag gör mycket som jag vet drar in pengar indirekt känns de där plingen lite viktiga för mig. Jag kan också deala. Precis som när jag powerwalkar med LE och mår bra av att veta att hon hör att jag har en affärskvinna i mig…. När något är viktigt för en så kan man gå över vissa gränser, bl lite larvig och snudd på patetisk sitt strävande efter bekräftelse över att man duger. Och även om jag innerst inne vet att jag gör det så räknas det inte förrän min chef, mina föräldrar, mina barn, min familj, mina vänner, min sambo och mina kollegor vet om det. Jo, Gud och resten av hela världen ska helst också veta om det… Men bara när den stora massan säger ”du är bra” så vågar jag tro på det själv. Även om jag vet. Ett pling betyder att jag duger. För fler än mig själv.

Måste googla på om man får massa närhår när man blir äldre. Annars behöver jag antingen skaffa en sån där näshårstrimmer eller kolla mina hormoner. Alternativt både och. Tror tånaglar börjar växa snabbare också och banne mig om jag inte tappar lite hår? Jag behöver börja ha sån där tid-för-mig-själv-tid kanske. Och eventuellt en IPL. Nåt sånt.

Högklackat, jeans och en 50-kiloskropp. Fan va snyggt. Det var vad mitt halva öga just såg på TV. En 60-kiloskropp, jeans och småklackat kan också funka. Vi får ta oss dit. Snart. Vi har ju CT och allting nu.

Nu kör vi…. Det är dags att våga låta folk se mig…

Hemligheten

Hemligheten

Det finns en bok som heter The Secret. Det var mycket buzz om den för ett gäng år sedan, och jag minns att jag tillsammans med AS (apropå i lördags) och båda mina bröder var och tittade på en föreläsning om det. Jag hoppades då och där så mycket att jag och CIMJ skulle hitta tillbaka till varandra och jag vet att det var hela mitt mål med att ens intressera mig. Det var två roliga saker som hände i och med detta. Dels hade mina båda ”bröder” lyckats sätta på sig precis samma kläder. Ljusa jeans, samma skjortor, samma färg på skorna osv… Det såg riktigt kul ut. Inte nog med att de heter samma sak, liksom, och är precis lika långa… 😀 Sedan stod mini storebror bakom AS just när man skulle börja massera varandra och sånt där pinsamt och han tyckte det kändes lite halvlustigt… Hon talade om att han kunde ta i mer osv i alla fall och det var en himla rolig kväll.

Huruvida de här affirmationerna ledde till att jag och CIMJ faktiskt sedan blev tillsammans igen eller om det var någon annan(s) vilja som styrde vet jag inte. Men jag vet att jag tänkte att man ska vara försiktig med vad man önskar, för det kan slå in. Faktum är nog att jag oftast (!) brukar få det jag vill ha och hamna ungefär där jag vill. Mitt stora problem brukar vara att veta vad det är…!

Igår skrev jag att vår gamla VD inte kändes så happy att jag var där. Pratat med Tony en del om det, och han tycker jag överanalyserar och tar in för mycket. Men jag behöver handskas med det. Inte för att jag kan ändra på hennes känslor eller vilja, men jag kan hitta ett sätt att möta henne, tänker jag. Jag vet mycket väl att man inte kan tycka om alla eller fungera med alla. Men om det är viktigt för mig så löser jag det, tänker jag. Eller?

I morse möttes jag av ett mail från jobbet. Chefen meddelade att vår tidigare VD sagt upp sig och kommer sluta på jobbet efter lunch idag?!? Jag får dåligt samvete. Det känns som att det är mitt ”fel” för att jag någonstans kanske råkat tänka tanken (OBS jag har INTE utövat någon häxkraft, inget trollspö och inte ägnat mig åt några affirmationer…!!!). Ikväll frågade jag om 75% anställning kanske är mer korrekt och fick en tummen upp. Hur det blir vet jag inte. Jag vill inte in för fort och för hårt och jag har fortfarande mitt eget företag kvar där det händer en del. Men ändå.

På lunchen var jag och LE ute och gick. Vi pratade om tidigare VDns uppsägning. Om att ändra sitt liv ”mitt i livet” och om osmakliga lunchlådor (som vitkålssoppa och sådär). Det var trevligt. Den D-vitamin och de steg vi snappade upp behövde jag. Och jag behövde sällskapet. Värmen, ute i kylan. Känna tryggheten med en kollega. Jag har saknat kollegor. Jag har saknat sparringpartners.

Det är skönt att åka buss på morgonen. Morgon och morgon… Min buss lämnar centrum 09.27 och jag är på jobbet mellan 09.50 och 09.55. Sen kör de Silent Hour mellan 09-10 varför jag står och elblossar och spelar Pokemon fram tills 09.59 då jag trycker upp hissen. Så helt perfekt… Men bara att kunna kolla av mailen, FB, Teams och allt det där innan jag börjar jobba. Vansinnigt skönt! Sen har jag min termosmugg med färdigt kaffe så jag behöver inte tänka på nåt annat än att bara slänga mig ner framför datorn och köra igång.

Kollar en sjukt dålig serie just nu på Netflix som handlar om några psykologer (typ) på 1800-talet som ska lösa mord. Den är så risig att jag inte tänker säga vad den heter. Om den inte börjar bli skitbra snart dvs. Då kommer ni få veta.

Syrran messade idag:
Hej <3
Planerar vi in lite matlåda lagning i helgen?
Älskar dessa matlådor. Fattar inte att man kan leva utan 😀

Så fredag blir nog matlådor… På lördag kommer HM hit och vi ska kolla mello ihop. Ska bli riktigt mysigt! Kom bara på att hon ju är vegetarian numera så jag måste tänka till lite vad vi ska äta…! Rödbetor med chevre, honung och pinjenötter har vi kommit fram till. Men något mer kanske?

Tyngdtäcket är fortfarande för lätt och jag vet inte vilka mina sista ambitioner är. Några av dem har ju faktiskt redan kickat igång….! Oavsett om det hade något med mig, mina önskningar och ambitioner att göra eller inte!?