Författare: old

Lifeislife 2.0

Lifeislife 2.0

Jag vet inte varför kyrkklockorna ringer så länge idag. Jag brukar inte ens höra dem. Måste vara första gången? Inser att det inte handlar om något bröllop en torsdag klockan 13… Det är troligtvis en begravning.

Jag bor nära centrum men platsen där kyrkan ligger är ändå en bra bit bort. Jag brukar höra skolklockan ringa in varje dag om jag befinner mig utomhus. Men aldrig någonsin kyrkklockorna. Det hände nu. Och jag tänker att det är en sån dag för mig. En sån dag då det är dags att ta farväl, hur högtidligt och gammeldags det än låter. Folk dör och försvinner ur ens liv. Vänskap dör. Jobb upphör. Platser förändras. Det är liksom det där hjulet som snurrar… Det ska vara så. Jag har svårt för avsked. De ger mig ångest och jag håller kvar och besjälar till och med värdelösa ting. Jag vet inte varför. Jag är ju inte direkt uppväxt i krig eller så…. Men ibland behöver man att proppen går ur. Att det blir fullt så det rinner över? Så att man förstår. Så att man agerar. Så att man tänker efter.

Påminns om att jag måste köpa en diskpropp till landet. Den gamla har gjort sitt och kräver tång för att kunna dras upp när man har diskat. I helgen när vi var där på kräftskiva frågade mamma vad jag skulle göra med alla onödiga kastruller. ”Släng dem!” sa jag. Sedan gick jag in och började rensa bland alla lakan, virkade dukar och gardiner i linneskåpet. Tre svarta säckar. Släng. Det räcker nu, helt enkelt. Tillräckligt är nog. För mycket är…. För mycket.

Jag vet att man behöver avsluta innan man påbörjar nytt. Man måste stänga dörrar för att kunna öppna nya, annars blir det korsdrag. Ingen gillar korsdrag. Eller jo, men bara om det är 30 grader varmt inomhus och man inte har någon AC. Typ. Och ett sånt liv lever jag inte (tack gode Gud).

Jag går och hämtar en trasa. Måste göra rent dataskärmen. När solen ligger på som den gör just nu, så ser jag knappt nånting! Och jag skriver. För en gångs skull, efter månaders uppehåll så skriver jag. Behöver verkligen tvätta skärmen för att se. Så bokstavligt talat. Och ja. Precis så är det ju! När jag ska ut med trasan (som blev en diskhandduk istället för trasan luktade surt och jag orkade inte ta fram en ny eftersom jag faktiskt SKRIVER här) så snubblar jag på dammsugaren. Varför står den där, mitt i köket? Jo… Jag hade tänkt fortsätta städa. För någon vecka sen. Och den fick vara kvar som en påminnelse. Så typiskt. Så typiskt mig.

Ska-göra-tjejen. Samlar-tjejen. Det-blir-nog-bra-sen-tjejen.

Älskade vänner… Det har hänt så mycket!!! Och det är en underdrift eftersom det mesta ändå är på gång att hända. Jag vet inte vart jag ska börja? I vilken ände, liksom?!?

Från den första januari kommer mitt liv se helt annorlunda ut. Det vet jag. Det har jag ett ”uppsägningpågrundavarbetsbrist-mail” som talar om. Men med den vetskapen har mina förändringar redan börjat och att acceptera och i vissa fall även välkomna förändringar ska bli mitt nyårslöfte – med tjyvstart. Och även om för-ändringarna (!) kan verka löjligt drastiska i vissa fall, så är de nödvändiga för att det ska fungera. Jag tänker försöka välkomna dem, se dem så stora och viktiga som de faktiskt är.

Halva mitt liv (förhoppningsvis?) har redan gått. Det får vi se som ett hyfsat genrep. Nu är det dags för show och jag har huvudrollen. Jag tänker rulla ut den röda mattan alldeles själv.
Ännu viktigare…. Åt mig själv.

OK!

OK!

Men OK!
Jag vet…. Alltså… Det där med att jag egentligen har slutat skriva och så… Men ibland händer så mycket saker att man ändå måste…
Dagen började med att jag såg att det var sol ute. Eftersom hela Katitzifamiljen bor hos mig just nu (Min dotter, hennes man, deras hund, min inneboende (Oliver) samt barnens pappa) så går det inte att ta fel på vad som är morgon och eftermiddag direkt…  Och när morgonen uppenbarligen var här och jag behövde sticka till jobbet så pekade ganska snart allting på att det skulle bli en bra dag….
Jag tog lillvovven i koppplet och lät kim hämta upp de andra jyckarna. Skulle förbli postlådan och lämna brev som borde postats igår. Men förutom det faktum att posten lämnade bekräftelse på att pantbrev nu fanns återlämnade på landet (dvs RUT hade styrt upp alltå) så tog hon dessutom med breven. Sen fortsatte det bara…. Messet till V den 2:an fick svar. V svarade på grattissmset jag hade skickat. Fina S som jag haft så lite kontakt med sendan jag slutade på bolaget skickade en spelförfrågan på WF, det kom in roliga gigs, alltså… Dagen var så bra att jag, när jag var på väg hem från jobbet med alla tre (!) vovvarna i bilen dessutom fick se att gammelvovven slickade Deja på nosen – hennes tecken på att hon var med i gänget…. Sedan gick vi upp till syrran; jag, Sandra och hennes (och syrrans) kompis Charlotte.
Vi pratade om allt. Sådär som man gör på tjejmiddagar. Sandra hade fixat raclette, alla tillbehör osv vilket var vansinnigt fint gjort.. Kvällen blev ljuvlig. På alla sätt. En riktig tjejkväll, fastän syrrans kille och hans kompis slöt upp under kvällen.
Imorgon ska jag på en galen dejt. Riktigt galen. Istället för en fika och allt man brukar göra så ska vi hoppa på en båt och åka till Helsingfors. Och tillbaka. Jag vet. Normala människor gör inte så. Men vad har jag att förlora? Det kommer att bli kul. Även om han ser lite gammal ut. Vi har en dejt på 40 timmar….. Helt sjukt. Men det kommer bli en kul helg, helt enkelt…
Ja. Lite så. Är nu tillbaka från en helt underbar Maltaresa och fast beslutsam om att inte gå tillbaka till gamla fotspår.. Och.. Nä.. Det känns inte som att jag är på väg dit va…? 🙂

Freeze!

Freeze!

Jaha… Så blev det med det.
Fastfrysning. Dvs… Ingenting blev gjort. Kvällsplanerna inställda. Alla är dumma i huvudet.
Eller kanske inte dumma i huvudet… Men den där känslan av att man önskar man blev överfallen/rånad (mest överfallen när jag tänker efter) och har chansen att på allvar försvara sig. Ordentligt. Utan att åka fast.
Hjärnan fastnade på det där ”utvecklingssamtalet” eller ”utvecklingsförsvaret” som jag redan vet inte kommer äga rum. Det kommer sluta med ett ”Ok” från min sida och det frustrerar mig något fruktansvärt. Titta där. Negativ nu också? Japp. Fastlåst med alla händer och fötter. Av mig själv. Kommer inte loss. Eller jo, det gjorde jag faktiskt. Annars skulle det ju inte blivit något mer blogginlägg här idag 🙂
Barnens pappa och dottern kom över för att hämta lite saker. Vi pratar om idioter och om att förstå människor utan att behöva säga så mycket varpå han i ett sammanhang får ur sig att han ”tänker ungefär dubbelt så mycket som han pratar”. Vilket helt logiskt borde vara en hel omöjlighet… Hur som helst. Det fick bli dagens asgarv. Spärren försvann.
Det är ju oftast det där skrattet som behövs för att man ska ”komma loss”. Skratt eller gråt. Det funkar med båda delarna. Men det är förstås alltid roligare med skratt… En riktig tokgrining är däremot skönare än ett asgarv. Å andra sidan är man snyggare efter skrattet. Och det går fortare. Allt som går fort är bra.
Detta påminner mig om att posta detta och sen snabbt som tusan ringa BN. Har inte pratat med honom på en vecka känns det som (vi pratade inte igår dvs) och jag behöver få kloka råd inför morgondagen. Ibland önskar jag att jag kunde micka upp en sån som han när jag väl stod inför de där knepiga situationerna och få en trygg spökröst som sa till mig hur jag skulle gå vidare. Men nu har jag inte det. Och det skulle se väldigt konstigt ut om jag gick ut och smsade/ringde efter varje mening.
Det skulle däremot se lite roligt ut…
(Jag; på möte i Chefens rum): ”Du undrar vad jag tycker att jag är bra på? Låt mig få återkomma om ett par minuter!”.
Hehehe… Det där lät mycket roligare när jag gjorde det som en egen liten sketch här i soffan. Jag använde till och med en förställd röst som på något sätt skulle vara ”jag”. Varför jag nu gjorde det? Men det var kul. Jag lovar! 🙂

Burrigt!

Burrigt!

Burrig dag idag.
En del dagar vaknar man upp med en konstig känsla i kroppen. Hade jag varit nykär hade jag kunnat förstå den känslan. Nu är det inte så. Det är ett obehag blandat med ett bubbel? Alltså lycka blandat med fruktan. Konstigt.
Naturligtvis kan det handla om helt naturliga orsaker. Jag har mycket att göra. Inte nog med att jag kom på att jag skulle ha en blogg. Idag. Dessutom har jag stora saker för jobbet jag måste ta itu med. Jag ska komma in med en specifikation om hur jag vill se ”min roll” framöver. Dvs undertexten är ”hur tänker du dra in de stora pengarna till företaget”. Känns lite skrämmande. Jag ska sätta mig med det. Sen.
Dessutom är det biopremiärdag för ”Jag saknar dig”. Jag har två biljetter som ligger på skrivbordet. På jobbet. Men idag är jag ju hemma? 🙂 Det löser sig. Eventuellt hoppar jag över själva filmen och går bara på festen på Hotellet som är efteråt. Jag har ju faktiskt redan sett filmen. Men inte gått på festen. Dottern har inte sett filmen så det bästa är kanske att hon får ta med en kompis och gå på den. Så slipper jag grina sönder hennes upplevelse…
Nu kom bror och hans son ”hem”. Sonen kom först och var inte pratbar… Jag fick naturligtvis panik och tänkte att han kanske smitit ut medans jag sov och kom hem först nu… Att jag hade glömt bort att jag var barnvakt och nu hade han luffat runt som ett gatubarn (snott, blivit påkörd av bilar, slagits med andra hungrande hemlösa osv osv osv). Men brorsan var vid bilen och hans humör handlade mest om att leksaken från Mc Donalds gått sönder när den ramlade i bilen. ”Ramlade” var ju stnällt sagt av mig… De som åkt bil med min bror vet att upplevelsen alltid är omtumlande på alla sätt och vis…

Är igång!

Är igång!

Jag vaknade i morse med massor av ord och bokstäver i huvudet…
Det är inget ovanligt eftersom jag skaffat mig ett Betapet-beroende på senare tid. Kvällen igår avslutades faktiskt med att jag tände lampan igen, sträckte mig efter datorn (som praktiskt nog råkade ligga nedanför sängen! Bara en sån sak!) och snabbt som en iller tog jag mig in på Betapet.se.
Den enda tanken jag hade i huvudet var ”NU SKA DE FÅ…”. Jag vann inte den matchen heller. Men det är ju LÖJLIGT att få in 116 poäng på ”Zon” genom atat ha massa dubbla och trippla bokstavsrutor. Löjligt. Nästan fusk. Tänkte stänga igen datorn direkt när detta hände eftersom klockan faktiskt var jättejättemycket men insåg att det skulle tyda på att jag var en dålig förlorare. Och det ville jag inte att de skulle veta om att jag var… 🙂
Hur som helst. Massor av bokstäver, ord och ideer snurrade runt i mitt huvud och min morrontrötthet (och alfapetnatt) till trots gick jag upp och började med min BLOGG. Domänen har jag haft i över ett år. Har bara inte förstått riktigt vad jag ska göra med den… 🙂 Nu tänkte jag fixa en liten ”header” och ett snyggt ”gränssnitt” (Kom ihåg: Kolla upp vad ”gränssnitt” faktiskt betyder?! Den där datautbildningen du fick VG i gick du faktiskt aldrig på).
Det där är lite typiskt mig. Jag vill alltid vara bäst (inte jättesvårt eftersom jag ÄR förbannat bra). Men ska jag ha en blogg så ska den se helt fantastsisk ut. Så första två timmarna av morronen gick åt att försöka göra en header (Kom ihåg: Kolla upp vad ”header” egentligen är för något. Det där med att slänga sig med konstiga hippa ord har vi pratat om förut. Låt bli!).
Nu lade jag hur som helst ner försöken på att få en perfekt och fantstisk vad-det-nu-är-som-ligger-längst-upp-och-presenterar-sidan (jag tror det heter ”Header”) och fokuserar på att komma igång med innehållet istället. Den här bloggen behöver faktiskt inte vara den absolut snyggaste. Det räcker med om den är bäst … 🙂

Första (riktiga) bloggen!

Första (riktiga) bloggen!

Nu är det min tur!!!
Det är lite märkligt att jag inte har haft någon blogg förrens nu.
Dottern har en. Grannen har en. Jobbarkompisarna har en. Blondinbella har en. Jag ger mig fan på att dammråttorna har en. Men inte jag.
Jag var dessutom först av alla jag känner med att börja ”blogga”. Det kallades visserligen inte för blogg på den tiden (vi pratar stenåldern nu) men jag gjorde inlägg med egna tankar i ett diskussionsforum vilket ledde till att jag fick en egen ego-krönika där jag frikostigt ventilerade mina åsikter och iakttagelser.
Förutom att jag fick lön för mödan fick jag fri ”call-back”. Dvs gratis internet. Vilket var perfekt eftersom Internetuppkoppling på den tiden var svindyrt och jag pluggade på universitetet.
Hur som helst ledde de kontakterna jag fick den vägen mig till det jobb som jag fortfarande, 16 år senare, går till varje dag med ett leende på läpparna!
Ok. Kanske inte ett leende eftersom jag är så sjukt morrontrött och i stort sett aldrig ler innan klockan 12 (då det är lunch/frukost) men ändå. Så nära man kan komma.
Känner direkt att jag sitter här och ljuger. Har lovat mig själv att jag ska ha den renaste och sannaste bloggen på nätet… Och det här är ju inte min första blogg. När jag skrivit mer än tre inlägg så kommer det vara min första FUNGERANDE blogg. Jag har troligtvis ett rekord i att skaffa bloggdomäner på div olika hotell för att där utbrista ”HEJ HÄR ÄR JAG” varpå jag snabbt försvinner. Vart jag tar vägen är väldigt oklart. Men nu är jag i alla fall här. Och jag hade tänkt att stanna en stund.
(Kom ihåg: Skriv genast tre blogginlägg till så att det här blir på riktigt).
Nu kör vi!