Månad: mars 2020

Jag är inte så rädd…

Jag är inte så rädd…

Grejen är att jag är inte ett dugg rädd. Inte för egen del. Och när jag tänker efter, så här samma dag som HM fått sitt samtal från läkaren som friskförklarade henne, inser jag att jag inte är särskilt rädd för någon annans del heller. Alla… Alla utom en. Jag är livrädd för att min mamma ska bli smittad.

Det går inte en timma utan att jag tänker på hur orolig jag är för det. Pappa finns inte. Hade han och Corona funnits samtidigt (ja, inte ölen då!) så hade han förmodligen strukit med. Han hade liksom inte förstått bättre, inte hållit sig från puben och inte låtit bli att prata med grannarna. Men nu har jag min mamma kvar och jag grejar inte ens tanken på att hon skulle hamna på intensiven och att jag inte skulle få komma dit. Hon måste hålla sig isolerad. Hon får inte drabbas. Även om det innebär att jag inte får krama henne på ett tag.

Pratade med YS om coronan idag. Det är skönt att liksom älta det, ibland. Hon kände folk som drabbats uppe i Falun och fastän det är vi Stockholmare som är mest pestsmittade känner jag faktiskt ingen (vad jag vet) som haft smittan. Ännu. Jag förfasas över att syrran träffar folk, åker buss, är inne i stan och sitter på uteserveringar. Själv går jag inte utanför grinden om jag inte absolut måste.

Att hålla mig isolerad har faktiskt gjort mig mer kreativ. Jag har isolerat mig själv på andra sätt under tid, men nu går jag inte och handlar om jag inte absolut måste. Och det måste jag inte. Jag tar det jag har. Det är ekonomiskt jättebra men framförallt så råkar jag inte få något virus jag inte vill bära. Något virus jag inte vill att någon annan ska bära…

Nu är klockan precis hur mycket som helst… Imorgon är en sådan dag jag egentligen inte ska jobba men jag har ändå tre möten!? Ingen som kräver att jag ska vara med, för all del, men det är för mig viktiga möten ändå. Allt som får mig att hänga kvar på jobbet är viktigt nu. JAG behöver känna mig viktig, inte minst.

Vilken TV-kanal jag än slår på just nu innehåller Coronainfo och jag känner att jag nästan knarkar information om det. Det provocerar mig när folk inte tar det på allvar och det skrämmer när jag själv inser att jag faktiskt inser allvaret.

HM mår bra. Hon åkte hem och tog ett glas vin efter jobbet och var så glad att hon levde – och att hon hade förutsättningar att fortsätta leva. Ibland undrar jag om jag har vett att uppskatta den förmånen lika bra. Om någon av oss har det? Vi pratade om att ses i helgen, kärnfriska som vi är båda två… Men hon kom på att hon ”Tror det funkar bättre nästa vecka, vi har ju flera år framför oss att ses”. Så är det. Det har vi.

Men ibland ska vi inte vänta. Ibland ska vi ses när vi kan. Annars står man där och även om man har sina nära och kära kvar så får vi inte träffa dem. YS skulle åka och lämna mat till sin mamma. På farstun. Så ser det ut idag, 2020 med corona bakom var och varannan eventuell hostning måste man ta det säkra före det osäkra. Vi lever inte som sydlänningarna. Vi bor ofta i olika städer och har våra egna liv. Oftast är det självvalt och känns fullt normalt. Tills det plötsligt inte är det längre och man vill vara nära. Då inser vi och påminns vi om hur rädda vi är. Om varandra.

Är det jag… Eller världen?

Är det jag… Eller världen?

Börjar tveka på mig själv här… Är det verkligen världen som blivit skvatt galen, eller är det jag?

När jag sist skrev om Corona så var det fortfarande något overkligt och lite vansinnigt. Nu är det en verklighet. Men det smittar på fler sätt än själva droppsmittan, så att säga. Det smittar oss att bli smått knasiga. Eller tro att vi är det.

Jag har inte varit utanför sopnedkastet (tänkte skriva staketet men det stämde ju inte riktigt) på en vecka. Jag vill inte bli smittad. Jag vill inte råka smitta. Jag är frisk. Spelar mig ingen roll om jag skulle råka bli sjuk, men faktum är att jag är livrädd att jag av någon anledning ska råka smitta någon annan. Att jag på grund av missbedömning ska vara en av dem som gör att någon jag eller någon annan känner faktiskt dör på grund av brist på vårdplatser. Jag tar detta på största allvar. Och det kommer innebära en jäkligt tråkig påsk…

Jobbet? Ja. Vi har fått en som blivit uppsagd. Jag är inte hon. Men ska jag vara ärlig så förstår jag inte riktigt varför jag är kvar. Jag är inte värdig, kan jag känna. Jag har inga uppgifter just nu. Inga vettiga. Inga jag briljerar i. Jag är liksom den där variga finnen som alla undrar varför man inte klämmer, kan jag tänka?

Det händer bra saker. Absolut. Men jag känner mig körd i en torktumlare efter ett häftigt centrifugprogram så jag kan liksom inte sortera allt just nu. Skulle följa med HM till sjukhuset i morgon för att ta del av hennes ”dom” men det är inställt. Hon ska få ett telefonsamtal istället (!?). Och där kan jag inte vara med. Inte hålla någon hand. Inte finnas på samma sätt.

Världen har blivit galen och jag tittar på Netflix på kvällarna. Försöker halka in i en annan, normal, värld där allt är som det ska. Jag har inte besökt Narnia, men jag följer just nu Brevet till kungen där folk har onaturliga magiska krafter och sånt. Såna saker som man själv önskar man hade just nu.

Det kanske blir landet i påsk. Men jag kommer känna mig pestsmittad oavsett. Det härjar ett elakt virus i stan och oavsett om vi är och förbli friska så påverkar det oss. Om inte annat så blir vi smått galna…

En Corona, tack!

En Corona, tack!

Vi satt och fnissade som två småungar vid bardisken i eftermiddags, jag och HM. Det hade gått bra (så långt vi vet!) på hennes 2-årskontroll och efter ett stopp på hennes kontor där jag hann vara med på jobbmöte på distans gick vi och åt en fantastisk asiatisk (!) buffé på Götgatan. Och till den drack vi vin. Och så började vi skratta… Det förbjudna ÄR lite roligt att skämta om. Det är härligt syndigt och förlösande på något sätt? Vi beställde aldrig någon Corona (någonstans går ju gränsen även för oss) men vi tackade livet för att vi får ha det, hyllade solen, alla dumskallar som gör att vi får känna oss fantastiska och pustade ut.

Nu har jag kommit hem. Kreativiteten har kastat loss och jag känner att det finns massor av idéer och förslag jag behöver få ur mig. Jag är jobbsugen, helt enkelt! Framförallt är den bransch jag nu jobbar i självklart väldigt känslig i dessa tider. Det betyder att man sitter ner i båten, absolut, men samtidigt behöver det vi säljer (möten mellan människor) också kunna betala allas löner. Och det behöver komma en lösning snart (helst igår) som gör att folk vill träffas i stora grupper. Att man vill gå ut, umgås, äta och resa tillsammans. Det är en utmaning. Och då vågar jag inte tänka på hur hotell och restauranger har det med sitt bokningsläge just nu…

Men jag åt asiatisk lunch. Och jag skämtade om att beställa in Corona. En bra dag som denna tycker jag att man kan unna sig det. Man måste våga lite för att kalla det att man lever. Och lever är det vi just nu gör. Hur det ser ut i morgon har vi ingen aning om…

Jag-brist

Jag-brist

Aaaaaah nu börjar jag få dåligt samvete. Jag hinner ingenting. Jag missar allt. Jag har inte bloggat, jag hör inte av mig till folk, jag städar inte, jag wordfeudar inte, jag hinner inte ens gå upp på morgonen innan det är dags att gå hem från jobbet känns det som? Helt galet! Förlåt att jag är off. Jag är bara sämst. Men jag menar väl!

Ibland får jag känslan av att Gud (eller vad vi nu kallar något som ändå ger oss chanser) gett mig en oändlig möjlighet, för att sedan ställa sig med armarna i kors och vänta på att jag ska misslyckas kapitalt! Det är ju inte så, och jag har inte fått någon diagnos för att jag är paranoid eller att jag skulle lida av förföljelsemanier – men ändå? Det är lite för bra på något sätt. Jag matchar inte. Någon väntar på att jag ska misslyckas?

Insåg idag att jag skickat både kontrakt och faktura med fel datum. Vet att kunden vet vilket datum vi kommunicerat, men likförbannat – jag panikade BIG TIME! Gick bort till EL som sitter i rummet bredvid chefen och lade korten på bordet. Jag har gjort fel. Hon tittade sådär vänligt på mig och sa att det är inte hela världen, sånt kan hända…. Försökte se om hon drev med mig. Mitt hjärta slog sjudubbla slag tror jag och jag hade banne mig svårt att andas! Jag gick hem tidigare (då jag insett att jag bett om filer som redan funnits bifogade i mailen och annat galet) och bestämde mig för att börja om. Imorgon. Eller ok, möjligtvis på måndag då?

I morgon kommer Tonys syster. På fredag kommer hans ena dotter och hennes pojkvän och vovve. På lördag hans andra dotter. Vi försöker prata om vart de ska sova. Vi har plats. Men kontoret ÄR ett förråd och jag vill inte att någon ska sova där så hellre sover jag där själv och upplåter mitt sovrum. Coronaviruset är en BAGGIS jämfört med de sjukdomar man kan få om man vistas där inne i mer än några minuter. Det är sjukt stökigt med andra ord…. Papper, saker och skit överallt! Vi blev rätt oense. Vi ser olika saker här. Eller rättare sagt, han ser inte och det slutar med att jag hyperventilerar även på hemmaplan. Jag vet inte vad som stressar mig mest just nu – att jag behöver komma tillbaka till jobbet imorgon som en vinnare, ta en av deras största kunder på en visning till ett ställe jag aldrig ens varit på, eller om jag är mer stressad över att komma hem och få gäster i röran jag inte härskar över? Hur som helst. Just nu känner jag mig ganska liten och värdelös.

I helgen var HM och Compa här. Magisk mellokväll. Så jäkla roligt, så många minnen och så mycket värme. Love it. På fredag har jag lovat HM följa med på hennes efterkontroll och få fira med henne att hennes cancer gett sig av för gott. Jag hoppas jag får det. Det skulle betyda mycket.

Nu är klockan för mycket och jag ska runda av och hasa mig uppåt för trapporna… Snart helg och det känns i hela kroppen! Mitt sunda leverne är ett minne blott och det ska återuppväckas på måndag. Då jäklar! Jag vet inte hur eller vad jag ska göra då, men något måste hända! Något sjukt hälsosamt, liksom 🙂

Sov gott, världen. Jag finns här. Fastän det inte alltid verkar så…