Månad: oktober 2019

Gamla rader och HCHF

Gamla rader och HCHF

Det kommer upp lite gamla inlägg på Facebook som påminner mig om inlägg jag gjorde för riktigt länge sedan… Ibland undrar jag om jag kanske borde lägga upp dem igen. Filen ligger där på min dator, och framförallt delarna när min pappa dog och det periodvis vilda dejtandet skulle vara intressant att läsa igen. Av olika anledningar då, förstås. Men att komma tillbaka till känslan, till tankarna, till det liv jag levde. Till den jag var. Ja, kanske faktiskt… Att det händer…

Här hemma har vi haft ett samtal om osäkerhet. Om otrohet. Om one-night-stands, om förtroende… Vi har så svårt att nå fram till varandra, och även om vi tidvis hittar ett samförstånd så försvinner det skrämmande snabbt. Vi pratar olika språk. Vet inte om det handlar om manligt-kvinnligt, eller om vi bara är så olika som personer?

Jag har en HCHF-period just nu. Äter allt jag kan komma på som är onyttigt och ”fel”, har en smågodispåse lätt tillgänglig i skafferiet, söööötad juice i kylen, frossar ris, pasta och bröd så fort jag kommer över det… Vad är det för fel på mig? Mitt ansikte sväller otäckt nog upp som om jag vore sjuk, magen ljuger om att jag vore gravid och på mornarna är jag såååå trött… Jag vet att min kost påverkar jättemycket. Men jag passar på. Snart är det dags att vara duktig igen. Jag hatar att vara duktig. Men jag älskar att se hur snyggt kläderna sitter när jag varit det? Så sjukt. Måste skärpa mig. Snart.
Ja, faktum är att jag just nu är med i en 800-kalorier-diet med Ulrika Davidsson! Tänkte nog att det var värt några hundra för att gå ner i vikt? Men tydligen måste man anstränga sig själv också. Jag hade hoppats på att de kunde göra jobbet åt mig. Nähä. Funkar visst inte så.

Ok… Kvällens tema, gamla inlägg? Nej. Ingen smaskig info där, faktiskt.  Det är begravet. HAHAHA… Jo, eller hur…? Men… Att gammalt kommer tillbaka och biter en i svansen – kanske ett mer aktuellt tema? Ganska dagsfärskt. Varför låter man sig fortsätta gå igenom och återuppleva allt?

Jag tittar på 11:an. Såna där mördarserier man förfasas över. Vet inte varför jag vill plåga mig själv med det. Men det är tydligen en process och en fas jag går igenom. Knas.

Det var den dagen. Kunde ni läsa mellan mina rader hade ni haft mer att läsa.

Lycka är att inte ha cancer?

Lycka är att inte ha cancer?

Jag vet. Det är bara några dagar sedan jag skrev om lycka… Och jag tänker inte ändra tema egentligen – men helt allvarligt. Hur jävla överjävligt är det inte med cancer!?!?! Min morbror gick bort för någon månad sedan. Jag fick veta det för några dagar sen. Cancer överallt, visade det sig. Han jobbade fortfarande (77 år till trots), och hann eller ville inte gå i pension. Jag tror och hoppas att just jobbet gjorde honom både lycklig och stark, in i det sista. Men han dog själv. Ingen vill dö själv.

Idag var jag på mammografi. Tydligen hade jag inte varit där sedan 2013, vilket fick dem att fundera på om det försvunnit bilder någonstans på vägen men nej. Jag hade ju inte gått. Jag hade inte tagit den unika chansen att få veta – och kunna åtgärda – eventuell bröstcancer. Jag tror jag är för rädd för att möta sånt där… Jag var på jobbet innan och hade möte, sedan minns jag varje steg. Varje detalj. Varje människa jag mötte på vägen till Bröstcentrum. Lukterna, smakerna, vinden, kylan… Någonstans tänkte jag att om det är nu jag ska få veta att jag har cancer så kommer jag minnas alltihop. Varför jag nu skulle vilja göra det…?

Pappa dog i cancer och jag har haft flera riktigt/ruskigt nära vänner som drabbats men överlevt. Men pappa gjorde ju inte det. Och min moster gjorde inte det. Min faster fick just bröstcancer och klarade sig hon också. Sen dog hon, jag vill inte veta av (vilken cancer det) var.

Man ska vara lycklig. Man ska vara nöjd. Man ska njuta av de där dagarna de kallar livet. Men här sitter jag och är fortfarande lite skakig efter undersökningen. Jag vet, det tar två veckor att få beskedet. Men visst tog hon om löjligt många bilder? Visst såg hon lite stressad ut när hon kom tillbaka och sa ”vi får ta den där igen”? Hon var nästan onormalt trevlig och förklarade lite onödigt tydligt att ”även om man blir kallad hit igen behöver det ju inte betyda att man har cancer, utan det kan betyda att man helt enkelt bara behöver ta om någon av bilderna”…. Jag är rädd. Jag är jävligt rädd. Samtidigt tänker jag att det är ödet för så många, så varför skulle jag bli skonad?

Bra möte på jobbet. Världens bästa chef. Jag är lycklig. Jag har mycket många drömmer om. Le, din jävel, le…! 😀

Det blev fläskytterfilé med olika (mer eller mindre gångbara och utgångna) såser och potatisklyftor till middag. Jag vill inte äta fläskkött. Tycker det känns lite äckligt till och med. De där stackars djuren… Alltså… Vill helst vara vegan. Vi får se hur det blir med det.

Just ja – Cher… Vilken jäkla drottning. Får ta det en annan dag för egentligen ska jag faktiskt sova nu. Har massor med jobb. Massor med plugg. Massor med tomater jag behöver ta hand om.

Känns som att jag står och velar i något jag inte vågat sätta fingret på än. Känns som att något kommer hända och vända. Jag är rädd att det är ett cancerbesked. Herregud, låt mig inte få ett sådant… Men det kanske bara är så att sömnen varit lite dålig, jag funderar mycket på ingenting och allting? Jag vet att det förmodligen kommer en morgondag – vart ska jag ta vägen med den? Sånt där som ”alla” tänker, right?

Har min ”kompis” bredvid mig. ”Valpen”. Har sagt ordet ”kompis” så många gånger till henne så att hon tror hon heter det? Glad blir hon i alla fall. Det är något bra med ”kompis”. Jag älskar ”kompisar”. Just nu håller hon på att somna på stolen och hon önskar nog att jag kan slita mig härifrån och att vi tillsammans – som de bästisar vi är – kan gå upp och sova istället. Jag tror vi får göra så.

Lycka är att inte veta att man ska dö.
Lycka är att få leva.
Olycka är att inte känna att man lever.
Eller att känna sig levande död.

Jag klurar vidare. Och hoppas att jag lyckas med min lycka.
Den varar 4 sekunder åt gången sa han på föreläsningen. Då får man banne mig se till att de fyra sekunderna blir bra… Att jag hinner kasta mig över datorn och skriva här fort.
Och att de där fyra sekunderna kommer till mig så ofta som möjligt. Ocancrade.

 

Löjligt lyckligt?

Löjligt lyckligt?

Men det är ju ganska löjligt, egentligen… När man inser att man i grund och botten har det sådär sjukt bra och har valt sitt eget öde, sin egen tid och sin egen lycka på ett rätt exemplariskt sätt?

Var just och tittade på PERFORMANCE LECTURE: OM LYCKA med Micael Dahlen. Jag och T satt ett bra tag efteråt och försökte prata om showen men vi hittade liksom inga ord?! ”Jag minns nog inte vad de sa” sa han. ”Det kommer nog, när det är något som känns aktuellt” svarade jag. Och så kom vi hem. Efter att ha passerat en rockpub med hyfsad karaoke (vi gick i tid, tror jag?), satt vi där med våra mobiler och uppdaterade våra Pokeymon och sociala medier… T behövde sova. Jag behövde vanka. Och som jag vankade…

Egentligen går man ju och ser sånt här för att landa, förstå och faktiskt plåga sig själv i sin egen olycka? Jag trodde i alla fall att jag skulle få några schyssta örfilar och komma till insikt om vad jag behövde förändra. Me det blev inte så. Jag landade i vart jag var och hur lyckan egentligen såg ut för mig – här och nu.

Absolut – borde sovit. Men jag hade inte tid och inte ro. Jag svarade på jobbmailen, funderade över företaget, reflekterade över hur mycket jag har att göra med allt plugg OCH så plötsligt slog det mig… Vilken lycklig jävel jag är!

Hur få förunnat är det inte att ha det som jag fått det? Jag studerar saker jag finner intressant och som uppenbarligen tagit mig någonstans – inte minst till jobbet där jag ständigt är påtänkt och får göra saker jag på allvar tycker är vansinnigt roligt. Tänkte en tanke på att om jag bara skulle ta betalt för det jag tycker är sjukt kul så är det få timmar jag inte skulle debitera!?! Sen har jag företaget där jag just nu får möjlighet att vara både kreativ och släpa in lite bra pengar om det går i lås. Jag får ha kontakt med mitt ”tidigare liv” och sedan kan jag välja vilka jag vill koppla till projekten – LYX! Helt galet, faktiskt! Sen har vi sista benet, det där med mitt pensionärsstuderande… Men det är ju så jäkla utvecklande och jag får ju tusen nya insikter, idéer och möjligheter bara av att delta – även om jag tidvis är rätt passiv!?!

Hur många har den möjligheten? Och jag som älskar att vara hemma kan göra det mesta härifrån!

Ibland har jag undrat över vart jag får alla steg ifrån som samlas på min Fitbit. Men nu vet jag. Det är ju vankandet. Vi har ju kameraövervakning i köket och jag borde nästan lägga upp hur det ser ut – jag går från bänken vid fönstret till skafferiet. Vänder. Och så går jag tillbaka igen. Som en sann mupp. Tittar till tomaterna på vägen (så ibland måste jag gå ut till vardagsrummet också där de ligger på mognad) och så går jag tillbaks igen. Sa jag mupp? Tror faktiskt jag liknar ett psyko om man skulle se det på film? Men mitt psykojag idag var frustrerat över att jag inte förstår hur bra jag har det. Det kändes i kroppen men min hjärna tog inte in signalerna!

Inom turismnäringen finns det många små/egenföretagare som jobbar hemifrån. Som värdesätter sitt eget företagande och hittar möjligheter utifrån det. Idag kände jag mig som en sådan. Jag har hittat ett sätt att ”gå runt” (dock utan pensionssparande…) där jag faktiskt får göra allt jag vill, allt jag brinner för och allt jag drömt om på en och samma gång.
Jag är en lycklig jävel. Och inte bara under ”4 sekunder”.

Den här känslan och insikten ska jag ta med mig under resten av mitt liv. Jag vågade, jag chansade, jag litade på… Andra vågade mig, chansade på mig och litar på mig. Vi ska göra varandra lyckliga.

Och jag ska bli bättre på det jag gör, när jag gör det och där jag gör det. Jag ska visa att jag levererar. Både till mina arbetsgivare, skola och till mig själv.

Imorgon ska jag le mig igenom hela dagen. Eventuellt blir det ett glas vin till frukost (ska ju på Cher på kvällen så det är ok!), sen ska jag njuta över att få göra allt det där jag älskar att få göra. Alla de där benen jag tycker om att få stå på, njuta av det här livet jag har och se mig själv som den lyckligaste jäveln som gått i mina skor. För det är jag.