Månad: september 2015

Lifeislife 2.0

Lifeislife 2.0

Jag vet inte varför kyrkklockorna ringer så länge idag. Jag brukar inte ens höra dem. Måste vara första gången? Inser att det inte handlar om något bröllop en torsdag klockan 13… Det är troligtvis en begravning.

Jag bor nära centrum men platsen där kyrkan ligger är ändå en bra bit bort. Jag brukar höra skolklockan ringa in varje dag om jag befinner mig utomhus. Men aldrig någonsin kyrkklockorna. Det hände nu. Och jag tänker att det är en sån dag för mig. En sån dag då det är dags att ta farväl, hur högtidligt och gammeldags det än låter. Folk dör och försvinner ur ens liv. Vänskap dör. Jobb upphör. Platser förändras. Det är liksom det där hjulet som snurrar… Det ska vara så. Jag har svårt för avsked. De ger mig ångest och jag håller kvar och besjälar till och med värdelösa ting. Jag vet inte varför. Jag är ju inte direkt uppväxt i krig eller så…. Men ibland behöver man att proppen går ur. Att det blir fullt så det rinner över? Så att man förstår. Så att man agerar. Så att man tänker efter.

Påminns om att jag måste köpa en diskpropp till landet. Den gamla har gjort sitt och kräver tång för att kunna dras upp när man har diskat. I helgen när vi var där på kräftskiva frågade mamma vad jag skulle göra med alla onödiga kastruller. ”Släng dem!” sa jag. Sedan gick jag in och började rensa bland alla lakan, virkade dukar och gardiner i linneskåpet. Tre svarta säckar. Släng. Det räcker nu, helt enkelt. Tillräckligt är nog. För mycket är…. För mycket.

Jag vet att man behöver avsluta innan man påbörjar nytt. Man måste stänga dörrar för att kunna öppna nya, annars blir det korsdrag. Ingen gillar korsdrag. Eller jo, men bara om det är 30 grader varmt inomhus och man inte har någon AC. Typ. Och ett sånt liv lever jag inte (tack gode Gud).

Jag går och hämtar en trasa. Måste göra rent dataskärmen. När solen ligger på som den gör just nu, så ser jag knappt nånting! Och jag skriver. För en gångs skull, efter månaders uppehåll så skriver jag. Behöver verkligen tvätta skärmen för att se. Så bokstavligt talat. Och ja. Precis så är det ju! När jag ska ut med trasan (som blev en diskhandduk istället för trasan luktade surt och jag orkade inte ta fram en ny eftersom jag faktiskt SKRIVER här) så snubblar jag på dammsugaren. Varför står den där, mitt i köket? Jo… Jag hade tänkt fortsätta städa. För någon vecka sen. Och den fick vara kvar som en påminnelse. Så typiskt. Så typiskt mig.

Ska-göra-tjejen. Samlar-tjejen. Det-blir-nog-bra-sen-tjejen.

Älskade vänner… Det har hänt så mycket!!! Och det är en underdrift eftersom det mesta ändå är på gång att hända. Jag vet inte vart jag ska börja? I vilken ände, liksom?!?

Från den första januari kommer mitt liv se helt annorlunda ut. Det vet jag. Det har jag ett ”uppsägningpågrundavarbetsbrist-mail” som talar om. Men med den vetskapen har mina förändringar redan börjat och att acceptera och i vissa fall även välkomna förändringar ska bli mitt nyårslöfte – med tjyvstart. Och även om för-ändringarna (!) kan verka löjligt drastiska i vissa fall, så är de nödvändiga för att det ska fungera. Jag tänker försöka välkomna dem, se dem så stora och viktiga som de faktiskt är.

Halva mitt liv (förhoppningsvis?) har redan gått. Det får vi se som ett hyfsat genrep. Nu är det dags för show och jag har huvudrollen. Jag tänker rulla ut den röda mattan alldeles själv.
Ännu viktigare…. Åt mig själv.