Löjligt lyckligt?

Men det är ju ganska löjligt, egentligen… När man inser att man i grund och botten har det sådär sjukt bra och har valt sitt eget öde, sin egen tid och sin egen lycka på ett rätt exemplariskt sätt?

Var just och tittade på PERFORMANCE LECTURE: OM LYCKA med Micael Dahlen. Jag och T satt ett bra tag efteråt och försökte prata om showen men vi hittade liksom inga ord?! ”Jag minns nog inte vad de sa” sa han. ”Det kommer nog, när det är något som känns aktuellt” svarade jag. Och så kom vi hem. Efter att ha passerat en rockpub med hyfsad karaoke (vi gick i tid, tror jag?), satt vi där med våra mobiler och uppdaterade våra Pokeymon och sociala medier… T behövde sova. Jag behövde vanka. Och som jag vankade…

Egentligen går man ju och ser sånt här för att landa, förstå och faktiskt plåga sig själv i sin egen olycka? Jag trodde i alla fall att jag skulle få några schyssta örfilar och komma till insikt om vad jag behövde förändra. Me det blev inte så. Jag landade i vart jag var och hur lyckan egentligen såg ut för mig – här och nu.

Absolut – borde sovit. Men jag hade inte tid och inte ro. Jag svarade på jobbmailen, funderade över företaget, reflekterade över hur mycket jag har att göra med allt plugg OCH så plötsligt slog det mig… Vilken lycklig jävel jag är!

Hur få förunnat är det inte att ha det som jag fått det? Jag studerar saker jag finner intressant och som uppenbarligen tagit mig någonstans – inte minst till jobbet där jag ständigt är påtänkt och får göra saker jag på allvar tycker är vansinnigt roligt. Tänkte en tanke på att om jag bara skulle ta betalt för det jag tycker är sjukt kul så är det få timmar jag inte skulle debitera!?! Sen har jag företaget där jag just nu får möjlighet att vara både kreativ och släpa in lite bra pengar om det går i lås. Jag får ha kontakt med mitt ”tidigare liv” och sedan kan jag välja vilka jag vill koppla till projekten – LYX! Helt galet, faktiskt! Sen har vi sista benet, det där med mitt pensionärsstuderande… Men det är ju så jäkla utvecklande och jag får ju tusen nya insikter, idéer och möjligheter bara av att delta – även om jag tidvis är rätt passiv!?!

Hur många har den möjligheten? Och jag som älskar att vara hemma kan göra det mesta härifrån!

Ibland har jag undrat över vart jag får alla steg ifrån som samlas på min Fitbit. Men nu vet jag. Det är ju vankandet. Vi har ju kameraövervakning i köket och jag borde nästan lägga upp hur det ser ut – jag går från bänken vid fönstret till skafferiet. Vänder. Och så går jag tillbaka igen. Som en sann mupp. Tittar till tomaterna på vägen (så ibland måste jag gå ut till vardagsrummet också där de ligger på mognad) och så går jag tillbaks igen. Sa jag mupp? Tror faktiskt jag liknar ett psyko om man skulle se det på film? Men mitt psykojag idag var frustrerat över att jag inte förstår hur bra jag har det. Det kändes i kroppen men min hjärna tog inte in signalerna!

Inom turismnäringen finns det många små/egenföretagare som jobbar hemifrån. Som värdesätter sitt eget företagande och hittar möjligheter utifrån det. Idag kände jag mig som en sådan. Jag har hittat ett sätt att ”gå runt” (dock utan pensionssparande…) där jag faktiskt får göra allt jag vill, allt jag brinner för och allt jag drömt om på en och samma gång.
Jag är en lycklig jävel. Och inte bara under ”4 sekunder”.

Den här känslan och insikten ska jag ta med mig under resten av mitt liv. Jag vågade, jag chansade, jag litade på… Andra vågade mig, chansade på mig och litar på mig. Vi ska göra varandra lyckliga.

Och jag ska bli bättre på det jag gör, när jag gör det och där jag gör det. Jag ska visa att jag levererar. Både till mina arbetsgivare, skola och till mig själv.

Imorgon ska jag le mig igenom hela dagen. Eventuellt blir det ett glas vin till frukost (ska ju på Cher på kvällen så det är ok!), sen ska jag njuta över att få göra allt det där jag älskar att få göra. Alla de där benen jag tycker om att få stå på, njuta av det här livet jag har och se mig själv som den lyckligaste jäveln som gått i mina skor. För det är jag.

Ha?!

Var det inte svårare än så att köra igång igen?! Herregud…

99 luftballongs på Spotifylistan och jag får sån sjuk feeling av allt som varit, allt som är och allt som komma skall…

Så vem var jag? Vem är jag? Vem ska jag bli? Helt svindlande att tänka tanken ens.

Låtlistan går vidare. Men jag har fastnat. Tanken är att jag ska börja blogga för jobbet nu, och jag vet faktiskt inte om jag klarar av det. Har jag något att säga? Kan jag säga det? Har inte någon redan sagt det? Lite åt det hållet…

Ser att klockan dragit iväg. Den är på väg alltså? Och jag då? Vart är jag på väg? Vem är jag? Jag är snart 46 (jag vet, det kan man inte tro…). Mina barn är stora. Jag är… Eh… större… Men ändå. Jag har påbörjat och snart slutfört mina studier för att bli något annat. Någon annan. Göra något nytt. Bli någon ny…?

Usch… Känner verkligen att klockan är min fiende just nu… Så jag får fortsätta någon annan dag.

Alltså.. Allvarligt… Jag skrev bara in min lilla domän och hamnade här? Hade jag vetat det? Oh jösses… Då hade jag skrivit så mycket mer… Så många gånger..

”Take another little peace of my heart now baby” kör Spotifylistan på och jag ler… Fyfan vad jag har lärt mig. Vad jag har varit med om…  Vilken erfarenhet jag har skaffat mig sedan jag skrev sist. Men… Ok. Ja, ni fattar. Jag stampar precis som vanligt och undrar varför ”Life is life” och när det ska bli ”Life is live” etc,. 🙂

Och så sätter nästa låt igång… Allvarligt…  Boten Anna?!
Det var kanske där jag började få ett ID. Det var där jag hittade det… Att jag var någon. Och efter det blev jag ännu mer…

Och sen tappade jag det några år senare. Jag dansar loss lite diskret i köket och tänker att jag är hon. Jag. Den som var den där. Vem jag nu var. Och så fortsätter jag mitt sökande…

Hörs. Och hörs. <3